Jesper Högström: Hilary Mantel förnyade den historiska romanen genom att inte vara efterklok

Posted on

Det var en händelse att budet om Hilary Mantels död kom samtidigt som världen följde drottning Elizabeth till graven. För många var hon nog förknippad med samma den engelska monarkins pomp and circumstance som omgav tv-sändningarna från Westminster Abbey.

När jag översatte hennes trilogi från Henrik VIII:s hov minns jag hur stor del av arbetet som gick åt till att hitta svenska motsvarigheter till all denna engelska hovprakt, dessa byggnadsdetaljer, dessa medeltida engelska titlar – The Master of the horse, The groom of the stool.

Den gång vi sågs, hemma hos förläggare Svante Weyler i Enskede, liknade hon en klassisk engelsk sagotant med sin blandning av lätt vimsighet och total scennärvaro. Hon satt vid bordsänden och pratade på, i blommig jumper och ett halssmycke som hon ideligen tummade på, medan maken Gerald – han hade intagit den klassiska författarfruns roll och skötte allt det praktiska åt sin världsberömda äkta hälft – med långa mellanrum sköt in en brittiskt ironisk kommentar.

Hon berättade, det var som en scen ur hennes romaner, att hon skulle bli Dame Hilary Mantel om några dagar. Det betydde att hon skulle föras in i ett litet rum på Buckingham Palace av en man som skulle visa henne hur man hovneg och sen skulle hon ledas ut framför drottningen av England.

– Som troligen inte kommer att ha en aning om vem jag är.

Hilary Mantels ”Wolf Hall”.

Det märkte man snart med Hilary Mantel: hon var inte var någon sagotant. Hon ville inte återskapa något sagoslott med krenelerade murar: hon ville sätta en bomb under det. Där hon satt vid bordsänden och tummade på sitt halssmycke kom hon plötsligt in på sin mamma. Som skilde sig, som förbjöd att man någonsin nämnde Hilarys far, som drev igenom sitt förbud. Hur? frågade Svante nyfiket. Well, sa Hilary torrt, hon var duktig på att ställa till scener.

LÄSA  Susanne Nyström: Vill Kristersson samla befolkningen är första steget att sluta splittra

Det lärde Hilary Mantel att misstro den officiella versionen av historien. Despoter, sa hon där vid bordet, är likadana överallt. De ändrar reglerna. De håller en osäker.

– Jag hade varit med om hur det förflutna kan ändras, hur personer kunde suddas ut.

Det var den saken som ledde henne till den historiska romanen. Det ledde henne till Thomas Cromwell, den utsuddade personen, skurkfiguren i Tudordramat som det alltid berättats i England.

Det var efterklokheten hon till varje pris ville undvika: vår sentida blick på vad dessa människor borde tycka och uppmärksamma

Då hade hon fått karriären som jurist avbruten av en svår endometrios, då hade hon skrivit ett stort antal romaner varav en var en första övning i att skriva historisk fiktion i misstro mot despoterna – en tjock roman om franska revolutionen som utan att idealisera dem det minsta ändå andas en stor och genuin beundran för revolutionärerna, dessa unga män och kvinnor som satte sig upp mot slotten och privilegiesamhället. Då hade hon hunnit skriva en novellsamling med titeln ”Mordet på Margaret Thatcher”.

Det revolutionära elementet finns där i trilogin om Thomas Cromwell, den gamla tidens man som spränger det murkna sagoslottet i luften. Men framför allt fanns det en inlevelse i personerna som gjorde dem levande.

Hon var villig att tolerera mångtydighet, berättade hon för oss där i Enskede: feminister hade kritiserat henne för att hon inte tagit parti för Anne Boleyn, den halshuggna drottningen, utan skildrat henne som en intrigant och manipulativ spelare. Och Henrik VIII, despoten som halshögg henne? Han fick vädja till eftervärlden i det citat Hilary Mantel satte som motto på trilogins tredje del, ”Spegeln och ljuset”: ”Är jag inte en man som alla andra? Är jag inte det? Är jag inte det?”

LÄSA  Insändare. ”Minskad ventilation kan spara stora mängder el”

Det, förklarade Hilary Mantel, var en vädjan från alla personerna i boken. En vädjan till eftervärlden att inte döma, att vägra vara nedlåtande och efterklok. Det var efterklokheten hon till varje pris ville undvika: vår sentida blick på vad dessa människor borde tycka och uppmärksamma. De befann sig då och där på 1500-talet, hade ingen aning om vad som väntade om hörnet.

I sina romaner suggererar hon fram den saken genom ett mäktigt ordflöde: Thomas Cromwell-trilogin på svenska är 1939 sidor oupphörligt historiskt presens. Men där Hilary Mantel satt i Enskede och fingrade på sitt halssmycke lät det som om personerna i hennes böcker satt osynliga bredvid henne och talade genom hennes mun. Inte en sagotant, utan ett medium.

Läs mer:

Författaren Hilary Mantel är död – blev 70 år

Hilary Mantel: ”Jag övade halshuggning i många år”

Originalartikel: Klicka här

Leave a Reply

Your email address will not be published.